Barns förhandlingar kring utelek
Lek är ett sätt för barn att träna förhandling ur flera aspekter. Dels förhandlar de med varandra och dels förhandlar de med vuxna. Leken som fenomen erbjuder förhandlingsmöjligheter på två nivåer.
Den första nivån är att leken som sådan inte är helt på allvar. Det medför en möjlighet att alltid avdramatisera vuxnas reaktioner. När en vuxen tycker att barn gör något olämpligt och därmed säger till barnen kan de alltid svara att det bara är på lek. Den där bråkleken är bara på lek även om den ser aggressiv ut. Den där språkleken med svordomar är bara på lek då barn vet vad de får och inte får utanför leken. Detta är förhandling i den mening att barn kan känna sig 'empowered' att fortsätta med det de gör eller komma undan utan konflikter.
Den andra nivån är kring hur saker ska göras i leken eller vilka roller barnen ska ha. I de fall förhandlingen gör alla barn tillfreds känner de sig 'empowered'. Vissa lekforskare tänker sig att möjligheten att genom leken känna att de har kontroll över sig själva och sin egen lek eller till och med känner makt är ett viktigt inslag i leken. Kanske kan man tänka sig att det är en av lekens funktioner.
I en nylig studie som presenteras i en artikel av Natalie Canning, som ännu enbart är publicerad online men kommer i tryck, skriver författaren om barns förhandlingar i lek och en känsla av makt. Canning har tittat specifikt på lek utomhus och hur barn förhandlar med varandra men också med vuxna.
Artikeln heter "Just 5 more minutes" Power dynamics in outdoor play. "Bara fem minuter till" visade sig ha flera betydelser beroende på vem som sa det. Barnen använde det som en vädjan i sin förhandling om att få leka mer. Lärare använde det för att markera att en annan aktivitet snart skulle ta vid. Det senare är inte så mycket en förhandling som ett sätt att uttrycka makt. Föräldrarna använde uttrycket "bara fem minuter till" som ett sätt att belöna barnen.
När barn leker utomhus med sina jämnåriga kamrater har de ibland en särskild önskan att få prova något för att de är nyfikna eller för att något av de andra barnen precis har gjort något. Vid sådana situationer händer det att vuxna ser på och säger ifrån. De flesta barnen i Cannings studie nöjde sig inte med det. Deras önskan var för stark vilket vanligtvis ledde till att de hittade sätt att de kunde prova det de ville. Detta är en form av förhandling som barnen ägnade sig åt i leken.
Föräldrarna och lärarna har, och hade i de fall som beskrivs i studien, mer makt genom sin fysiska storlek och sin kunskap om det sociala och kulturella. Med denna makt försöker de lotsa eller styra barnen. Barnen å sin sida försöker vinna sin egen makt. Förhandlingen går därför dels ut på att få göra det de önskar och att skaffa sig en känsla av att de kan och har makt över sin egen lek. Man kan därför säga att förhandlingarna också uppvisar en form av maktspel.
I en svensk kontext tycker jag det är viktigt att ställa sig frågan vad vi vuxna tycker att vi måste ge upp när vi låter barnen få leka det de vill? När är det nödvändigt att vara den med mest makt och styra in barnen i nya aktiviteter eller att låta bli vissa handlingar?
En ännu viktigare fråga är om lek och makt har med varandra att göra. De kan mycket väl ha det. I så fall handlar det också om vad vi menar med makt. Canning menar att makt inte är något man har utan något man tillfälligt förhandlar om. Det påminner i synsätt både om Foucault och Arendt. Man ges makt lika mycket som man försöker få makt.
Nästa fråga är vad vi har makten till. En enkel men relevant definition är att makt ger oss möjlighet att få som vi vill, ibland på andras bekostnad. Det är inte riktigt detta sätt att se på makt som Canning fokuserar på, även om den även finns med i bilden. Det är främst känslan av att själv kunna och att ha kontrollen över sin egen situation som avses. Då sker det inte så mycket på andras bekostnad. Däremot får vi ha med i bilden att ett barn som får en vuxen att ge med sig inte bara känner makt över sin egen situation utan även över andra personer.
Detta är inte enkla frågor. Vi behöver lägga mer tid på att fundera kring lek och makt. Slutklämmen är ändå att lek är en ypperlig scen för att träna förhandling. Där tycker jag att vi kan vara öppna för att det är barns sätt att träna upp en kompetens, och inte primärt att få sin vilja igenom. I ett sådant läge är det inte bara en fråga om att, som vuxen, antingen ge efter eller sätta hårt mot hårt. Vi kan hjälpa till genom att ge visst motstånd. En god förhandling handlar ju trots allt om att två parter ska vara nöjda med slutresultatet. Att behöva anstränga sig lite tillför en känsla av att vara nöjd med det man åstandkommit.
Vad är dina funderingar kring denna typ av utmaningar som leken för med sig?
Andra inlägg
- Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
- Lek och berättelse
- Nya hjältar, nya lekar
- Lek i kristider
- Utflykt med barngruppen
- Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
- Gott Nytt År
- Likheter mellan att låtsas och att ljuga
- Spel och öde – det komplexa med kortspel
- Låtsaslek – att botanisera i mänsklig kognition och emotion
