Förhållningssätt till lek internationellt

I en rykande färsk artikel i tidskriften International Journal of Play skriver forskarna Hedges, Stagg Peterson och Wajskop (2018) om synen på lek i tre länder. De utgår ifrån en klassificering som kallas Mode A, Mode B och Mode C. Dessa står för olika förhållningssätt till lek i pedagogisk verksamhet. Förhållningssätt A innebär att lek, även i pedagogiskt syfte, ska vara barninitierad. Leken startas av barnen själva och styrs av barnen. Leken är här primär och lärande är en positiv bieffekt. Förhållningssätt B innebär att barnen i leken får vägledning av vuxna. Det är fortfarande lek på barnens villkor men de vuxna flikar in inslag av kunskaper som vad ett träd heter eller hur ett djur låter. Kanske för de in matematiska termer för geometriska former. Förhållningssätt C slutligen står för en syn på lek som något som ska uppfylla specifika läroplansmål. Leken initieras därför av läraren och följer en given målsättning. I den C- versionen förekommer också en hel del tekniska inslag. Barnen ska ofta använda både analog och/eller digital teknik i sin lek.

Vad forskarna upptäckte när de studerade styrdokument för förskolor (upp till 6 år) i Brasilien, Nya Zealand och i delstaten Ontario (USA) är att skrivningarna har gått från ett fokus på förhållningssätt B mot att allt mer bli ett förhållningssätt C. Forskarna uttrycker viss förvåning över detta med tanke på att forskningen hittills ger bättre stöd för förhållningssätt A och B när det gäller utveckling och lärande i lek.

Vad de tre förhållningssätten mer står för är att i fallet A låta leken få existera för sin egen skull, i fallet B se leken som en interaktion mellan barn och vuxen och i fallet C se leken som ett medel för ett lärandemål. Det är tre ganska olika synsätt rent ideologiskt. Ska vi främst låta leken vara god nog i sig själv? Ska vi tänka att människan är en interagerande art där det är vanligt att yngre lär av äldre? Ska vi se leken som ett instrument i en instrumentell tillvaro? Formuleringarna i sig får det tredje alternativet att kännas aningen osmakligt. Striden i den svenska debatten har länge handlat om A mot B. Fri lek mot ”styrd” lek. Hur instrumentell kan vi tänka oss att leken får vara? Är det ens lek vi pratar om när aktiviteten har ett instrumentellt syfte? Hit hör också alla infotainment-spel för dator och spelkonsol. Bara för att de kallas spel antas de vara lekfulla men i själva verket rör det sig ofta om uppgiftsdrivna händelser som följer en ”läroplan”.

Detta är nog inte enbart en ideologisk fråga utan även en professionsanknuten fråga. De lärare som arbetar i en tydligt målstyrd verksamhet där ämneskunskaper ska bedömas och ibland betygsättas har nog lättare att välja förhållningssätt C. För lärare i förskola och fritidshem lutar det oftare mot A och B.

Jag ser det här som tre huvudfrågor:

  1. Vad är ideologiskt önskvärt bland de verksamma och innebär det att ett val utesluter de andra två?
  2. Vad förekommer i praktiken och som därmed får utrymme i verksamheten? Kanske förekommer alla tre alternativen i praktiken även om särskilt ett är önskvärt.
  3. Vilken är den politiska viljan och i vilken riktning går den?

Tyck till. Hur ser det ut i Sverige idag? Hur ställer du dig till de här frågorna och den rådande trenden?

27 Apr 2018