Augmented reality och lek
Augmented Reality (AR), eller förstärkt verklighet som det heter på svenska, är något som förknippas med digitala spel och särskild informationsteknik. Begreppet blev allmänt känt när människor började använda Pokémon Go. Spelet baseras på verkligheten men med hjälp av en smartphone och rumsliga koordinater läggs icke-verkliga figurer/objekt in i världen. Dessa figurer ska man förhålla sig till på något sätt i spelet genom att skjuta eller undvika dem osv.
Augmented reality är i sig inte särskilt nytt. Det har funnits i TV-sammanhang genom att det läggs till information i bilden som inte tas upp av filmande kameror. Typiska exempel på detta är när man har antal gjorda mål i vänster bildkant på en fotbollsmatch. Det som är nytt i och med Pokémon Go och liknande spel är att det som förstärker verkligheten får spelaren att agera eller specifikt att interagera med det som läggs till.
Om man tittar på bilden ovan slås man av att den gula figuren inte ser ut som något känt i världen. Om vi mötte en figur som ser ut så här utan någon form av förstärkande teknik skulle vi säkert bli förvånade. Någonstans vet vi hur verkliga ting ser ut och hur animerade, fiktiva, ting ser ut. Vi riskerar inte att sammanblanda dessa. Förstärkt verklighet kan vara betydligt mer förvirrande i den mening att vi kan tro för en stund att vi ser något verkligt med hjälp av tekniken.
Hela tanken om augmented reality får mig att minnas när jag och en vän kastade fantasy frisbee. Vi hade ingen riktig frisbee utan agerade som om vi kastade en riktig frisbee till varandra. Den fantiserade frisbeen och dess fantiserade rörelsebana fick oss att agera utifrån var vi trodde att frisbeen befann sig. Ibland sträckte vi bara ut handen och grep tag i den "flygande" tingesten. Ibland kastade vi oss i en spektakulär räddning i ett försök att få tag på den undflyende disken. Hur vi kastade och tog emot låtsas-frisbeen var det centrala i leken.
Baserat på hur vi känner till verkligheten från tidigare erfarenheter kan vi projicera objekt ut i tomma intet. Har man kastat frisbee tidigare kan man föreställa sig hur stor den är och hur man ska hålla den för att kunna kasta ett bra kast. Likaså kan man föreställa sig hur man ska gripa tag i den när den flyger. Utan dessa erfarenheter är det helt omöjligt att spela fantasy frisbee. Den tidigare verkligheten, och minnet och erfarenheter därifrån, fungerar som förstärkning av den nuvarande verkligheten. Fantasy frisbee är en form av förstärkt verklighet men utan digital teknik. Istället använder vi den mentala förmågan.
Liknande exempel kan vi få ifrån barns lek när de dricker på låtsas utan att ha något fysiskt kärl till hjälp. När jag bedrev min avhandlingsstudie stod det klart för mig att barn upp till tre år har svårt för att föreställa sig sådant som inte finns som fysiska ting. De kan föreställa sig att en träkloss är en telefon men det är svårare att föreställa sig att man håller i en telefon som inte finns. Fem- och sexåringar har inga sådana problem. De kan föreställa sig och projicera det som saknas. Alltså förstärker de verkligheten med sina föreställningar, med sina minnen, av verkliga ting som de har hanterat tidigare.
Samtliga exempel ovan är utgör lek på ett eller annat sätt. AR-spel är en form av lek precis som låtsaslekar och låtsas-frisbee. Det som skiljer dessa former åt är hur verkligheten förstärks. I de digitala spelens fall förstärks verkligheten med hjälp av en skärm. I de andra exemplen är det vår mentala kapacitet som gör jobbet. En annan skillnad är att AR-spel kan få oss agera på ett något vårdslöst sätt. Själv har jag bevittnat en pojke som levde sig in i Pokémon Go så pass mycket att han gick in i en parkerad bil. Ingen skada skedd får vi hoppas. Däremot florerade många skildringar av trafikfarligt beteende i samband med spelet. När jag och min vän kastade fantasy frisbee stod vi på en gräsmatta utan risk att skada oss själva, andra eller någons ägodelar. Barn som dricker på låtsas ur ett tomt glas eller pratar i en låtsastelefon som inte finns riskerar inte att skada någon, varken sig själva eller andra.
Båda sätten att förstärka verkligheten är fascinerande. Det gäller både förmågan och attraktionen. Det är fascinerande att vi kan skapa teknik som kan lägga till ting till den verkliga världen och det är fascinerande att vi kan utföra mentala processer som lägger till "ting" till världen. Att leka på detta sätt är utmanande, stimulerande och framför allt roligt. Det är ju inte så konstigt att vi vill ägna oss åt det.
Min slutsats är att augmented reality inte är något nytt. Det har funnits lika länge som vi har haft förmåga att låtsas. Däremot är det under utveckling. Det är en spännande utveckling.
Fortsättning följer.
Andra inlägg
- Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
- Lek och berättelse
- Nya hjältar, nya lekar
- Lek i kristider
- Utflykt med barngruppen
- Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
- Gott Nytt År
- Likheter mellan att låtsas och att ljuga
- Spel och öde – det komplexa med kortspel
- Låtsaslek – att botanisera i mänsklig kognition och emotion
