Barn lär av barn i leken

Lär sig barn när de leker? Måste de ha en äldre medlekare för att lära? Mina svar på dessa frågor är ja, de lär sig i leken och, nej, de kan självklart lära sig av jämnåriga och även yngre barn i leken. Det finns två förmågor som kan vara direkt avgörande för barn när det gäller att kunna leka med och lära av jämnåriga. Den första förmågan är att kunna imitera, den andra är att kunna sätta sig in i andras tankar och känslor. Jag ska gå in på dessa två förmågor och undersöka vad de erbjuder barn i förskoleåldern.

Framstående teoretiker som Piaget, Dewey och Vygotskij menade redan i början på 1900-talet att imitation är en viktig förmåga i barns lek och lärande. Det kom dock att dröja ända till 1970-talet innan några seriösa studier genomfördes för att utforska människans imitationsförmåga. Därefter har vi lärt oss mycket om mänsklig imitation.  

Barn kan imitera direkt efter födseln. Några minuter gamla spädbarn har imiterat ansiktsuttryck, hand- och armrörelser och vokala ljud. En fascinerande detalj i flera av dessa studier är att barn som misslyckas att imitera vid ett första försök provar igen tills de lyckas. Detta tyder på att imitationen inte är reflexmässig. Barnet har en avsikt bakom sin handling. Barnet väljer att imitera och att göra det på ett så troget sätt som möjligt.

Inte vem som helst

Ganska snart visar det sig också att barn inte imiterar vad som helst och vem som helst. Barnen har inte bara egna avsikter när de imiterar utan de läser även av vilka avsikter andra som de väljer att imitera har. En förebild som misslyckas att uppnå sitt mål blir inte imiterad. När barnet uppfattar att en handling är misslyckad väljer barnet i regel att utföra handlingen på ett annat sätt för att själv nå målet som förebilden misslyckades med. Barn imiterar alltså vad de uppfattar som avsikten och inte handlingen i sig.

I de fall handlingen utförs på ett sådant sätt att avsikten till fullo uppnås väljer de att imitera, men om handlingen inte utförs på ett lyckat sätt väljer de att modifiera handlingen. Detta är återigen ett exempel på hur imitation inte bara är en reflex utan ett aktivt val.

Dessutom väljer barn vem de vill imitera. De yngsta barnen imiterar bara sina föräldrar och i enstaka fall sina äldre syskon. Efter ett års ålder börjar barn att intressera sig för vad jämnåriga barn gör till den grad att de försöker ta efter.

I imitationsstudier av alla åldrar väljer barn även att imitera sådant som de uppfattar att många gör. Det en majoritet gör kan i alla fall inte vara fel så det är värt att ta efter. Slutligen imiterar de flesta människor sådana individer som har status, även om de inte är nära vänner, vilka ofta är kändisar och idoler.

Den tidiga imitationsleken

Även om barn strax efter att de har fyllt ett år börjar ta efter jämnåriga ser man sällan detta ske förrän de fyller två år. I en rad studier kan man iaktta hur två tvååringar utför en lång rad identiska handlingar. Dessa handlingar involverar ofta objekt som leksaker. Till exempel kan ett barn lägga klossar i en plasthink och går runt i rummet med denna i handen. Det jämnåriga barnet gör precis samma sak vilket ger synen av ett kort tåg av barn som går omkring.

Det första barnet väljer då att sätta hinken med klossar stående på huvudet och det andra barnet tar efter. Barn nummer ett vänder upp och ned på hinken så att klossarna faller mot golvet och sätter hinken på huvudet som en hatt. Barn nummer två tar efter. Båda går runt i rummet som spegelbilder av varandra.

Barn nummer två kommer nu på att göra ljud och låter ”bibabiba” samtidigt som han går med hinken på huvudet. Det barn som tidigare hade tagit initiativ till de olika handlingarna väljer nu i sin tur att ta efter och låter också ”bibabiba”. Ett av barnen klättrar upp på den lilla rutschkana som finns i rummet och åker nedför denna med hinken på huvudet samtidigt som barnet låter ”mimamima” vilket påminner om ljudet från en ambulans. Det andra barnet gör likadant. Så här fortsätter det ett tag tills något av barnen tröttnar.

Turtagning och rolltagning

Scener likt beskrivningen ovan förekommer på många ställen där barn ungefär samtidigt fyller två år. Samma barn kan sex månader tidigare eller sex månader senare uppvisa helt andra beteenden mot varandra. Eftersom det är ett mycket speciellt beteende är det värt att analysera vad det är som förmodligen sker.

För det första är det imitation mellan två jämnåriga. Imitationen som barnen visar upp är trogen på detaljnivå. Det barn som imiterar utför handlingar som är närmast identiska med den som tar initiativet. Att lära sig är att kunna utföra något som man inte har kunnat tidigare. Imitation av en, för individen, ny handling betyder att den individen har lärt sig. Imitation är ett effektivt sätt att tillägna sig nya handlingar, allt från grovmotoriska ben- och armrörelser till finmotoriska finger och läpprörelser. Det senare inkluderar förmågan att uttala vissa ljud/ord.

För det andra uppvisar barnen i exemplet något som vissa forskare inom utvecklingspsykologi kallarurtagning och rolltagning. Turtagning är när ett barn tar initiativet och blir imiterad av ett annat barn. I regel är det lite äldre barnet initiativtagare.

Till en början var det, i exemplet, samma barn som tog initiativet och det andra barnet som imiterade. Efter ett tag började det andra barnet att komma på handlingar som imiterades av kompisen. När barn skiftar initiativtagare kallas det rolltagning. Barnen skiftar rollen som initiativtagare. Det senare är ett exempel på när barnen själva upplever sig som jämbördiga.

Turtagande och rolltagande är grundmönster för alla former av kommunikation. Varje dialog följer dessa mönster. Barn som i tvåårsåldern genom imitation tränar på turtagning och rolltagning lär sig formen för en konversation. Med ökad ålder blir turtagningen och rolltagningen mer verbal vilket betyder att handlingarna oftare utgör ord än handlingar med objekt.

Det som är unikt med detta mönster av imitation är att det i stort sett inte kan förekomma på ett naturligt sätt bland äldre barn och vuxna. Att under en längre tid imitera någon så uppenbart upplevs av den som blir imiterad som en provokation. Även om det är på lek så tycker äldre barn inte om att bli imiterade på ett alltför tydligt sätt någon längre stund. Detta är alltså ett sätt att imitera och lära som är specifikt för sin ålder och därför är övergående.

Kommunikation och kompiskulturer

I och med att barn börjar imitera sina jämnåriga vid cirka två års ålder är det inte längre enbart föräldrar och äldre syskon som påverkar vad barnet tar efter. Barn i små grupper kan mycket väl skapa sätt att kommunicera som utmärker dem mot andra grupper av barn. Vid tre års ålder kan det hända att en liten grupp av barn hittar varandra och får ett starkt inflytande på varandras sätt att bete sig och lära.

Ett sådant sätt att närma sig varandra kallas ofta kamratkulturer eller lekkulturer och ses som underkulturer till vuxenkulturen. De är underkulturer då de har mycket gemensamt med vuxenkulturen men de är samtidigt egna kulturer då de upprättar egna sätt att kommunicera, egna rutiner och regler och lekarna i gruppen kretsar kring vissa objekt och specifika inspirationskällor.

En kommunikationsteori med namnet Communication accommodation theory ger oss en förklaring till hur och varför kamratkulturer uppstår. Att ackommodera betyder att anpassa sig och människor som fattar tycke för varandra tenderar att ta efter små, knappt märkbara handlingar som rörelsemönster, ansiktsuttryck, uttal av vissa ord, ordval med mera. Genom avsiktlig imitation på denna nyanserade nivå blir individerna mer lika varandra och kommer därför att trivas bättre med varandra.

En annan positiv effekt är att kommunikationen blir mer effektiv och samarbetsförmågan ökar. Individerna kan alltså förstå varandra bättre och nå gemensamma mål tillsammans. Att avsiktligt närma sig någon annan på detta sätt kallas konvergent ackommodation. Det finns också exempel på motsatsen, divergent ackommodation, när individer avsiktligt utför handlingar och kommunicerar på ett sätt som är uppenbart olikt.

Barns kamratkulturer bildas genom att barnen konvergerar till varandra. De blir mer lika varandra och kan därför förstå varandra bättre och samarbeta på ett framgångsrikt sätt. Det subtila lärandet som äger rum genom konvergens är bara en sida av lärandet. Barnen lär sig inte bara att bli mer lika varandra, de lär sig också sådant som är i fokus för leken och kommunikationen.

Barn leker och kommunicerar inte bara, de leker och kommunicerar om något specifikt. Genom att de förstår varandra så väl kan de stödja varandra till lärande och lära sig genom samarbete. Så goda förutsättningar till lärande hittar man inte i många andra situationer.

 Att sätta sig in i andras tankar

Leken ser ofta enkel ut men den är sällan det. Att den framstår som enkel beror på att barnen som deltar har tränat på lek i flera år och barnen leker dessutom med barn som de förstår bra och kommunicerar väl med. En av de delar som gör att leken är svår syns tydligt i barns låtsaslek.

Det händer ofta att barn utför handlingar där de kommunicerar att de dricker samtidigt som de kommunicerar att de inte dricker. För att reda ut detta behöver man förstå att det sker kommunikation på minst två sätt samtidigt. Jag kallar det att kommunicera genom leksignal respektive lekhandling. Leksignaler används för att kommunicera till andra att det som pågår är lek. Lekhandlingar däremot används för att kommunicera vad som sker i leken.

Leken handlar som sagt om något specifikt. Att leka att man fikar går enbart att genomföra genom att man utför en rad lekhandlingar som visar att man dricker och äter. När ett barn för en kopp (helt tom) till munnen ser det ut som om barnet dricker. Denna handling kommunicerar till de andra lekkamraterna att de har något att förhålla sig till och respondera på. De andra barnen kan då välja att exempelvis låtsas dricka de med, eller så kan de kommentera hur drycken smakar (”det här var väldigt god saft”) eller så kan de välja att ta en bulle och äta den på låtsas.

Om barnen inte utför lekhandlingar som talar om vad leken går ut på kan de andra barnen inte vara med på lekens innehåll och bidra till denna. Det skulle se konstigt ut om ett barn som respons väljer att ta upp en plasthammare och banka ursinnigt på bordet eller ta fram en leksaksspruta, säga att det kostar 20 kronor och fråga de andra barnen om de vill ha något mer. Så här lösryckt är inte låtsasleken ens när den är som mest fantasifull. Barn håller sig till ramarna och de utför handlingar som är begripliga för kompisarna.

Att kommunicera dubbla avsikter

I leken behöver det lekande barnet alltså kommunicera dubbla avsikter. Den första avisikten är att utföra en handling som är begriplig som en specifik handling och inte vilken som helst. Jag låtsas att jag dricker nu. Den andra avsikten är att utföra en eller flera handlingar som tydliggör för andra att det som ser ut att vara ett drickande i själva verket inte är det och att den som utför handlingen är medveten om det. Jag vet att jag inte dricker och det visar jag genom att avsiktligt kommunicera leksignaler som en slags reservation. Det är en reservation mot eventuella missförstånd i fall någon skulle tro att jag dricker på riktigt eller om någon får för sig att jag är galen. För att vara på den säkra sidan använder man leksignaler i form av till exempel leenden, ljudeffekter eller blickar. Det finns många olika slags leksignaler att ta till.

Ett enkelt exempel som att fika erbjuder en komplex analys av vad som faktiskt pågår inom och mellan barnen. För det första måste de ha klart för sig hur noga det är att kommunicera på ett begripligt sätt för varandra eftersom låtsaslek är aningen mångtydig. Om det finns risk att missuppfatta vad som pågår är det extra viktigt att vara tydlig. Att detta är så svårt för barn under tre år, och ibland även för äldre barn, beror på att de har svårt att sätta sig in i hur andra tänker och uppfattar vad som sker.

Låtsasleken – en komplex aktivitet

Ett tydligt exempel är när ett barn dricker på låtsas med ett osynligt glas. Då för barnet handen till munnen på ett sätt som ser ut som att barnet pussar tummen. De barn som förstår att detta är en handling på låtsas bedömer denna handling som att barnet som för den kupade men tomma handen mot munnen dricker på låtsas, medan det barn som inte förstår att det är på låtsas svarar just att barnet pussar tummen. I det senare fallet kan barnet inte förstå avsikten eller tankarna bakom handlingen.

Barn som låtsas behöver ha en uppfattning om vad andra känner till och inte känner till. Ett barn som inte känner till hur man fikar kan inte återge detta i en lek. Ett annat barn kan då uppfatta detta och välja att visa hur man beter sig. På det viset lär sig båda barnen något nytt. Det ena barnet lär sig om vad det andra vet och det andra barnet får lära sig nya handlingar.

Barn som är yngre än fyra tenderar att tro att andra känner till detsamma som de själva känner till. Den treåring som själv vet hur man beter sig när man fikar, och agerar på ett sådant sätt, utgår ifrån att handlingarna uppfattas rätt av andra utan att försöka läsa av andras reaktioner. Leken blir på barnets egna villkor och det finns en risk för att barnet uppfattar att andra istället hela tiden gör fel.

För att kunna koordinera sina handlingar och få en insyn i hur andra uppfattar situationen behöver barnen hela tiden kunna sätta sig in i de andras sätt att tänka. Detta är mycket komplext för barn i fyra- femårsåldern, men med många månaders, ibland många års, träning kan barn utföra detta på ett smidigt sätt.

Börja observera!

Vygotskij skrev att barn i leken är huvudet högre än sig själva. Med detta menade han att barn särskilt i leken agerar som om de är något äldre än de i själva verket är. Leken erbjuder en trygghet och en lustfylld atmosfär som får barn att våga göra sådant som de annars inte skulle göra. Jag vill dock nyansera detta påstående en aning.

Det händer ofta att barn inte utmanar sig själv eller varandra i leken. Att barn skulle agera som om de vore äldre än de är kan vara möjligt men är inte självklart. Vad jämnåriga barn som känner varandra väl kan erbjuda är att de tillsammans kan skapa utmanande situationer där de behöver lösa något för att komma vidare i leken. Dessa utmaningar är ibland för svåra eller för lätta men det som barn i samma ålder och som känner varandra väl kan göra, till skillnad från ldre barn eller med barn som inte känner varandra väl, är att utmana på en passande nivå. De sätter upp utmaningar som är skräddarsydda för just denna grupp av barn med just deras kunskaper och med just deras förmågor.

Vuxna som har underskattat förskolebarns kapacitet att skapa lärandesituationer som är optimala för dem själva har uppenbarligen inte försökt se in i barns sätt att kommunicera, samarbeta och lösa problem tillsammans. En uppmaning är därför att börja observera. Barn kan, och det händer att de erbjuder varandra utmärkta möjligheter att lära tillsammans.

14 aug 2019

Sök på sajten

Skriv in det du vill söka efter

Välkommen

Välkommen till www.stateofplay.nu.

En blogg om lek, leksaker och liknande av Mikael Jensen, PhD.

Nyhetsbrev

 

Referenser

Källhänvisningar

Top tre den senaste månaden

Top tre det senaste halvåret

Senaste blogginläggen

 

Länkar

blogglista.se

Svenska Länkar

EmSec

e-resistible

Frida & Fritiof

Webbkatalog.se

F4.se

Vardagspsykologi

EBF blogg

EBD blogg

fofpromo

Bloggfeeden