Leka krig
När jag precis började skolan träffades vi barn i stora grupper och lekte krig. Målet för leken var att strida mot nedergårdarna. Där jag bodde fanns uppegårdarna och nedergårdarna. Vi från uppegårdarna täljde långa pinnar som vi hade som svärd. Vi övade flera timmar varje dag på att fäktas. Även om detta var en allvarsam lek med mycket fysisk styrka inblandad var vi alla medvetna om att det var en lek. Detta märktes för den observante på flera sätt. När vi fäktades gjorde vi det som man sett på film och som upptar större delen av en fäktningsscen. Två kombattanter slår på varandras svärd. Ibland slutar scenen med att en kommer undan eller att den ena blir nedstucken. Men mest slår de på varandras svärd. Vi gjorde detsamma. Vi slog på varandras pinnar som i leken var svärd.
Ibland råkade vi av misstag slå på den andres hand eller arm. Lekkamraten tjöt till av smärta. Leken avbröts för en kort stund. När smärtan lagt sig fortsatte vi att fäktas. Jag minns mycket väl smärtan i handen de få gånger jag blev träffad. Det är inget jag önskar att andra ska uppleva. Inte ens med vetskapen att det går över. Om jag inte vill uppleva smärtan vill jag inte att andra ska behöva göra det heller. Det är så empati fungerar. Därför ansträngde vi oss för att inte träffa den andre på kroppen utan bara slå på pinnen, förlåt ”svärdet”.
Samtidigt fanns det ett litet inslag av prestige. Om man under fäktningen kunde få den andre att tappa sitt svärd hamnade man i ett naturligt överläge som i sig vara en slags belöning. Jag kunde känna att jag var duktig på att fäktas de gångerna jag stod med svärdet i handen och kamraten tappat sin. Men för att lyckas få den andre att tappa sitt svärd behövde man ta i och träffa den andres svärd på vissa ställen så att kraften blev så stark som möjligt. Häri låg den stora utmaningen. Hur kan man samtidigt göra allt man kan för att inte skada sin kamrat, d.v.s. att inte träffa kamraten på kroppen, och slå så kraftfullt att den andre tappar sitt svärd? För oss barn var det ett konststycke som vi ansträngde oss för att bemästra. Vi utvecklade den motoriska förmågan, öga-hand-koordinationen, siktet och graden av ansträngning till mycket nyanserade former och avancerade nivåer.
Om nu någon skulle ha sett vad vi gjorde skulle de säkert ha blivit förfärade. En skock ungar från sju till nio år stod och slog ”våldsamt” mot varandra. Jag kan lätt förstå om någon ville sätta stopp för vår lek. På den tiden hände det dock sällan att någon vuxen la sig i. Det vara som att det accepterades att barn leker och ibland ser det våldsamt ut. Hur ser det ut idag? Skulle dessa scener kunna utspela sig på en förskolegård eller en skolgård i dagens Sverige? Svaret är kanske. På vissa ställen får barnen hållas. På andra ställen går vuxna in och bryter. På de ställen där vuxna säger ifrån tar barnen möjligheten att leka krig, eller bråkleka, när de är osedda. När de själva kontrollerar sin aktivitet utan vuxnas inblandning. De som avbryter leken gör det ofta för att skador inte ska hända eller för att skador har hänt. Jag vill gärna problematisera dessa varianter.
Om man avbryter lek som ser våldsam ut innan någon skadar sig hindrar man barnen från att utveckla sina förmågor som inbegriper att utveckla sin empati och känsla för schysst spel (fair play). Om invändningen är att det kan gå riktigt illa så får man först ställa sig frågan om någon av lekdeltagarna vill att det ska gå illa. Varför skulle de vilja det? Vem vill frivilligt få ont? Vem vill gärna skada sin kamrat? Min gissning är att mycket få barn vill skada sig själva eller sina kamrater. Om de kan bedöma vad som gör ont så väljer de att avstå om riskerna är för höga. Barn är inte dumma bara för att de håller en pinne i handen. Som vuxen har man vunnit mer på att visa att man kan lita på barnen och deras bedömningsförmåga. Som bonus får man sedan barn som inte vill skada varandra när det är på allvar. De har redan i leken provat på vilka krafter som är inblandade och har en stor respekt för dessa.
Om det redan har inträffat en ”olycka”, då finns det väl fog för att stoppa leken. Låt oss anta att ett av barnen har svårt att bedöma sin egen fysiska förmåga vare sig det gäller den egna styrkan eller vad som krävs för att träffa rätt, d.v.s. på den andres pinne, och inte på den andres kropp. Den personen kommer sannolikt att upprepade gånger göra sig själv och andra illa. Troligtvis inte med mening men ändå till den graden att andra helst avstår att fäktas mot detta barn. I detta läge kan de flesta säga ifrån själva och den vildsinta ungen undviks. Som en parentes kan jag nämna en observation jag gjorde på en förskolegård. Två femåriga flickor hade bett en treårig pojke att jaga dem. När han till slut kom ikapp flickorna vara han hårdhänt mot dem. Flickorna sa ifrån ordentligt men pojken fortsatte att ta hårt i deras armar när han fångade dem. Till slut ville flickorna inte leka med pojken längre så leken avbröts. Som treåring hade han lite svårt att förstå hur hårt han tog i men det blev bättre med åren när hans självkännedom och empati utvecklades.
Som vuxen bidrar man inte till att tygla själva leken genom att stoppa den eller till och med förbjuda den. Det är bra att vuxna säger ifrån när gränser överskrids men om barnen själv anser att de blir överkörda eller att vuxna nedvärderar deras bedömningsförmåga kommer leken att uppstå där de vuxna inte har insyn. Att förbjuda flyttar leken till en annan plats. Är det bättre? Det rimliga i sammanhanget är väl att låta barn leka krig där vuxna lätt kan komma till undsättning när det verkligen behövs. Om de leker krig långt ifrån där de vuxna är kan det dröja länge innan barnen får hjälp.
Det argument som ligger bakom många förbud är att ett barns beteende leder till ett allmänt förbud. När ett barn som inte kan behärska sin kropp och kontrollera pinnens rörelse i handen, eller helt enkelt saknar empati, får sätta gränsen för vad som får förekomma skickar man samma signaler som om bilkörning skulle förbjudas helt för att vissa individer kör för fort. Det är som att säga, för att vissa dör i trafiken får vi alla sluta vara trafikanter. Hur väl håller det argumentet? Inte särskilt bra med tanke på att olyckor i trafiken har värre effekter än olyckor när barn leker krig samtidigt som vi uppenbarligen kan leva med det första.
Nu finns det inte ett förhållningssätt som funkar i alla situationer där barn leker krig. Men grundinställningen borde vara att låta barn leka under uppsyn. Man kan säga till när man tycker att de är för våldsamma men också lita på barns egen förmåga att bedöma hur väl de kan hantera situationen.
Hur gick det då för oss på uppegårdarna när vi krigade mot nedergårdarna? Det gick väldigt bra. Vi stormade varandras grupper under höga tjut och vi slog på varandras svärd. För det mesta var det roligt och fysiskt krävande (bidrog med mycket endorfiner). En gång hände dock det som inte fick hända. Ett år när jag var åtta eller möjligtvis nio hade en pojke med sig ett spjut som han hade täljt till. I en av attackerna kastade han spjutet och det träffade halsen på en av ”våra” killar. Detta fick jag återberättat för mig för jag var och åt när det hände. Hela aktiviteten upplöstes, pojken som blev träffad fick åka ambulans och pojken som kastade blev väldigt tagen, mådde dåligt en lång tid.
Helt oberoende av vad de vuxna tyckte pratade vi barn sinsemellan och insåg att vi behövde vara mer försiktiga och att det fanns barn som hade svårt med gränserna. Det var känt redan innan att pojken som kastade var lite ”tokig”. Kanske rörde det sig om någon grad av autism för vi upplevde honom som okänslig. Han var dessutom väldigt stark så alla hade respekt för hans fysik. Detta hindrade dock inte fortsatta strider mellan uppegårdarna och nedergårdarna. De skedde regelbundet någon gång varje år.
Var står du i frågan om krigslekar eller andra till synes våldsamma lekar? Jag har delat med mig av några av mina åsikter. Dessa är huvudsakligen grundade på forskning och mina egna observationer. Det finns ju de som väljer mer extrema varianter som att pojkar ska få vara pojkar eller totalförbud (nolltolerans). Jag har flera fd studenter som har valt att observera istället för att ingripa och sett hur kompetenta barnen faktiskt är. Det kanske är en bra ingång som vuxen.
Andra inlägg
- Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
- Lek och berättelse
- Nya hjältar, nya lekar
- Lek i kristider
- Utflykt med barngruppen
- Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
- Gott Nytt År
- Likheter mellan att låtsas och att ljuga
- Spel och öde – det komplexa med kortspel
- Låtsaslek – att botanisera i mänsklig kognition och emotion
