Lek i kristider
Detta inlägg är aktualiserat av att vi just nu befinner oss i en tid av kris. Krisen baseras på att ett coronavirus sprids i vårt samhälle och sätter hård press på sjukvården men också andra sektorer.
Två forskare som tidigare har haft något att säga till om barns lek i relation till en krissituation är Gordon M Burghardt och Jaak Panksepp. Burghardt menar att barn inte leker när de är i en otrygg miljö som får dem att känna sig rädda eller ledsna. Trötta och sjuka barn leker inte. Panksepp är inne på samma linje och understryker också att arga barn inte leker då vrede inte går ihop med de känslostämningar som är centrala i lek.
En del av mina tidigare studenter ifrågasatte delar av dessa påståenden vilket ledde till att jag intervjuade några individer som hade växt upp i en krigszon. När man är gammal nog för att förstå vad krig är känner man rädsla, sorg och vrede nästan hela tiden gentemot den invaderrande parten. Trots detta leker barn i dessa områden.
Jag fick två tydliga svar från mina intervjuer. (1) Barn kan vara lite rädda, ledsna och arga och ändå leka men det går inte när faran blir akut. En akut fara är när bomber slår ned och exploderar i närheten. Så är det också om en bil kommer körande emot barn som leker. Då tar de skydd omgående.
Det andra (2) som man kan lära sig är att föräldrarna är krisens trygga punkt. Om föräldrarna verkar lugna och säger åt barnen att de kan gå och leka gör de det även om de har blandade känslor av rädsla och vrede i sig. För en stund sätter de den hotande omgivning inom parentes för de litar på att de vuxna vakar över dem och tar hand om dem om faran närmar sig.
Vad kan vi dra för lärdomar av detta i vår nuvarande situation? Jag skulle säga att det mesta handlar om hur vi vuxna agerar. Ett virus upplevs inte av barn, och sällan av vuxna, som ett akut hot för vi kan inte detektera det med våra sinnen. Därför hänger det på hur vi pratar om viruset och vilka känslor vi laddar det med.
YouGov gjorde en undersökning i USA där de frågade föräldrar om man ska prata med sina barn om coronaviruset och covid-19. En mindre andel visste inte hur de skulle ställa sig, 72 procent svarade att man ska prata med barn om det och 14 procent svarade att man inte ska prata om det. En majoritet anser alltså att man ska prata med barn om viruset och sjukdomen.
Nästa fråga blir då hur man ska prata om viruset och sjukdomen. Överallt där viruset har dragit fram kan man se att barn blir lindrigt påverkade. Det kanske inte ens märks att de är sjuka. För barnen är det som det brukar vara, barn emellan. Att ladda samtalet med hur hotfullt viruset är skulle, om man tittar rationellt på det, skrämma upp barnet utan att det förstår vad det ska vara rädd för.
Eftersom viruset och covid-19 inte upplevs som akut, barnen får ju inte träffa de äldre på intensivvården, flyttas fokus istället till de vuxnas känslor. Om vuxna är lugna kring situationen känner barnen en trygghet i det. Om de vuxna istället verkar rädda och oroliga mest hela tiden förstår barnen intuitivt att det inte finns utrymme för att slappna av och gå in i lekens värld.
Om man pratar med barn om covid-19 är det viktigt att de får bearbeta de jobbiga känslorna i leken. Det finns många exempel där barn som har upplevt krig har kunnat bearbeta de jobbiga känslorna i leken. Detsamma behöver få hända med covid-19. De barn som upplever blandade känslor kring sjukdomen behöver bearbeta det i leken så att de når en slags egen förståelse.
På sjukhus finns det ofta lekterapi, en plats dit barn som ligger inne på sjukhus en längre tid (allt från flera dagar till flera månader) kan leka som om allt vore nästan normalt. Där kan man se hur de leker både läkare/sjuksköterska och sjukt barn. I denna miljö kan de, är det meningen i alla fall, känna sig helt trygga. Så behöver vi göra även på förskolor, fritidshem och i skolor för att barn ska kunna hantera den oro som de får till sig kring den större samhällssituationen. Så behöver föräldrar göra hemma också.
Det finns en paradox här. Ju mer oro vi sprider till barnen desto mer behöver de bearbeta oron men om oron hos de vuxna är så stark att barnen inte vågar gå in i lekens värld får de inte utrymme till bearbetning. Vi behöver hålla oss lugna. Det är kontentan av vad vi vet kring lekforskning och kriser.
Andra inlägg
- Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
- Lek och berättelse
- Nya hjältar, nya lekar
- Utflykt med barngruppen
- Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
- Gott Nytt År
- Likheter mellan att låtsas och att ljuga
- Spel och öde – det komplexa med kortspel
- Låtsaslek – att botanisera i mänsklig kognition och emotion
