Likheter mellan att låtsas och att ljuga
Den fiktiva världen är i någon mening en osann värld. Den stämmer inte till fullo med det vi vet om vår verklighet. Innebär detta att barn som låtsas, som när de leker befinner sig i en fiktiv värld, ägnar sig åt någon form av lögn? I detta inlägg ska jag diskutera några aspekter som talar för att det finns tydliga kopplingar mellan att ljuga och att låtsas. Även skillnader kommer att tas upp.
Lev Vygotskij var i sin forskning intresserad av perception. Han märkte att det barn ser, och upplever som verkligt och sant, starkt hänger samman med barns tankar och språk. Han, eller hans forskarkollegor, kunde be barn från två år och uppåt att säga "Lena står upp" samtidigt som de tittar på en flicka som heter Lena som sitter ner. De yngsta barnen i studien hade mycket svårt för att uttala denna mening då den uppfattades som osann. Istället sa de "Lena sitter ner". De äldre barnen över tre hade sällan problem att uttala meningen.
Denna typ av utfall får oss att undra om det är svårt för de yngsta barnen att uttala en lögn, d.v.s. något som inte stämmer med vad de med sina sinnen kan verifiera. Detta är intressant då Vygotskij även studerar hur barn förhåller sig till liknande uttalanden i leken. I leken kan barn säga saker som "titta det snöar!" fast det inte gör det utan vädret är bara höstmulet. Uttalanden i leken måste i någon mening kunna vara kontrafaktiska (inte stämma med verkligheten eller strida mot kända fakta) för att man ska kunna låtsas tillsammans med andra.
Slutsatsen av Vygotskijs undersökningar, och andra som har studerat samma sak senare, är att barn måste kunna sätta det de uppfattar via sina sinnen inom parentes för att kunna låtsas och uttala påståenden som inte stämmer med sinnena. Barnet behöver utveckla sin kognition för att nå till det stadie där barnet kan säga saker som strider mot sinnesintrycken.
Ett av Vygotskijs mer kända teoretiska begrepp är internalisering. För Vygotskij handlar det om att barn gör det yttre till det inre. Även talet följer detta förlopp. Först pratar barn högt så att andra kan höra vad de tänker (när de tänker med ord). Därefter börjar de viska. Slutligen vid ungefär fyra till fem års ålder kan de tala tyst, inom sig, utan att andra hör orden.
När barn har internaliserat sitt språk i form av språkligt tänkande blir det privat. Barnet inser att det hen tänker inte kommer andra till del. Därför kan de egna tankarna hållas hemliga för andra. För att andra ska få del av tankarna måste de tala hörbart.
I och med att barn kan tala tyst, enbart för sig själv, kan det även skilja på vad barnet själv känner till och vad andra får del av. Antingen kan barnet berätta enbart en del av sanningen eller så kan barnet berätta något annat än sanningen. Dessa båda varianterna är former av osanning. Barnet kan välja att berätta vad det vill att andra ska få del av oavsett om det är sant eller ej.
Internaliseringen kan i någon mening relateras till det som ofta kallas theory of mind. Theory of mind står för att en person kan försöka sätta sig in i vad som pågår i en annan människas tankar och känslor. När barnet runt fyra till fem års ålder förstår att den andra kan känna till något annat än vad barnet själv gör behöver det ta ställning till vad det vill att det andra barnet ska känna till.
Hur mycket bakgrundskunskaper behöver kamraterna känna till för att förstå en låtsashandling? Hur mycket av den egna fantasivärlden vill och behöver barnet dela med sig av för att kunna leka?
I och med theory of mind förstår barn att det är skillnad på vad barnet själv känner till och vad andra känner till. Det är då barnet avsiktligt kan välja att dölja saker för andra. Denna förmåga hänger alltså ihop med både möjligheterna att låtsas med andra och med att dölja sanningen eller ljuga för andra.
Theory of mind är en unik mänsklig kognitiv förmåga. Varför har den uppstått? Den kan ha uppstått för att vi ska kunna dölja information från varandra men den kan också ha uppståt för att vi ska kunna göra kvalificerade gissningar om vad andra känner till, d.v.s. för att kunna avslöja lögner.
Ska man anta att låtsaslek delvis förstärks av förmågan till theory of mind och att det är en bonuseffekt av att vi har förmågan eller kan man tänka sig att theory of mind har utvecklats för att vi även ska kunna låtsas tillsammans? Att kunna låtsas tillsammans är inte helt oviktigt för en grupp människors möjligheter att lyckas.
Att planera tillsammans bygger på liknande kognitiva förutsättningar som att låtsas tillsammans. Båda utgår ifrån ett som om eller tänk om. Vi samarbetar som om X skulle kunna förverkligas. Tänk om vi kunde åstadkomma Y. Som om och tänk om är samtidigt centralt för låtsasleken.
Den stora skillnaden mellan att låtsas och att avsiktligt ljuga är att barn, och även vuxna, som låtsas kommunicerar att det de gör är på lek/låtsas. När man ljuger försöker man undvika att kommunicera att det man gör och säger avviker från den sanna världen.
Att ljuga och vilseleda gör man mest framgångsrikt genom att kommunicera som om det man säger och gör stämmer med verkligheten. Att låtsas lyckas man bäst med genom att kommunicera, genom leksignaler, att det man gör och säger avviker från verkligheten och ska tolkas på ett särskilt sätt. Man deklarerar att leken är en "lögn" så att alla är på det klara med detta.
Det är fascinerande hur våra kognitiva och kommunikativa förmågor används för att ljuga respektive låtsas. Det är också intressant att båda dessa sidor är lika svåra för barn under tre. Om de ens försöker sig på att ljuga så gör de det på ett icke övertygande sätt. En del barn lyckas heller inte att låtsas på ett övertygander sätt. Det beror då inte enbart på vad de klarar av att tänka om sakernas tillstånd utan lika mycket på vad de klarar av att kommunicera.
I en artikel från 2003 av Taylor, Lussier och Maring beskriver de inledningsvis att barn under tre ljuger och att det oftast sker när de försöker dölja något de har gjort som de inte borde göra. Det framgår alltså att barn försöker ljuga även om de inte gör det så bra.
Det intressanta med studien som det rapporteras om i artikeln var att de testade hur duktiga barn respektive vuxna var att bedöma om det som utspelade sig var en lögn eller på låtsas. Femåringar och äldre hade normalt inga problem att skilja på lögn och låtsas. I vissa typer av scener blev det ibland svår och då visade det sig att det var svårt även för de vuxna.
En intressant tanke som följer av denna studie är att vi vuxna ibland tror att barn ljuger när de i själva verket låtsas eller tror att de låtsas när de i själva verket ljuger (försöker i alla fall). Detta måste delvis bero på att lögn och låtsas är nära besläktade. Det beror sannolikt också på barns svårigheter att kommunicera på rätt sätt när de ljuger respektive låtsas. En barn kanske kommunicerar på ett sådant sätt när det låtsas att det tolkas som en försök till lögn.
Min slutsats är att ljuga och att låtsas till stora delar hänger ihop och för att lyckas måste man både ha vissa tankeförmågor och vissa kommunikationsförmågor. Hur barn utvecklar dessa förmågor ser jag som mycket givande att följa. Det är ett finlir på hög nivå.
Vad tror du om detta samband?
Andra inlägg
- Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
- Lek och berättelse
- Nya hjältar, nya lekar
- Lek i kristider
- Utflykt med barngruppen
- Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
- Gott Nytt År
- Spel och öde – det komplexa med kortspel
- Låtsaslek – att botanisera i mänsklig kognition och emotion
