Spel och öde – det komplexa med kortspel
Den som har läst Brian Sutton-Smiths bok The Ambiguity of Play känner till vår mänskliga historia när det gäller lek och spel. Det råder ingen tvekan om att barn har lekt så länge det har funnits barn. När det kommer till spel, roande aktiviteter med permanenta regler, har det funnits varianter med ödesinslag så länge det finns dokumentation av mänskliga aktiviteter. Ofta har det rört sig om det vi idag kallar gambling och en tro på att det är någons öde att vinna.
Ödet är sannolikt mer förbundet till slumpen än till spel som bygger på skicklighet. Att spela med tärning är i högsta grad baserat på slumpen. Vissa vill tro att de kan kasta två tärningar bättre än andra men för att det ska vara sant måste man veta exakt var utgångsläget för tärningarna är när man kastar och hur de kommer att studsa för att man ska kunna påverka dem att hamna på ett visst sätt. Det låter sig inte göras. Alltså är det rimligare att tro på att ödet vill att man ska få upp ett visst antal ögon på tärningarna.
När det kommer till kortspel rör det sig i högre utsträckning om skicklighet även om slumpen har en inverkan. Att spela kort handlar både om att kunna bygga upp en värdefull hand och att bete sig som om man inget har fast man har det eller som om man har en bra hand fast man inget har. Uttrycket ’poker face’ eller pokeransikte antyder att man inte visar något och därmed inte avslöjar något.
Poker är ett kortspel som redan unga barn lär sig. De lär sig reglerna och vissa strategier. Man förstår att det inte rör sig om enbart slump när samma person vinner nio gånger av tio. Den som vinner ofta måste göra något som de andra inte gör eller helt enkelt göra det bättre.
Samtidigt som spelet poker bygger på viss skicklighet kan en spelare som spelar om pengar känna på sig en viss dag att ”nu kommer jag att vinna stort”. Det är sannolikt därför spelaren tar sig till ett casino för att spela poker eller någon variant vid ett spelbord. Det är ikväll det ska hända.
Även om de flesta som spelar poker gör det i goda vänners lag, utan att involvera pengar, är det en av de vanligaste formerna av spel där man investerar en pott och kan vinna stort. Hur stort man vinner beror naturligtvis på hur stor potten blir. När det rör sig om stora summor räcker det inte med skicklighet utan man behöver även vara en person som är beredd att ta risker.
En risk är att någon annan spelare är bättre. För dem som spelar länge handlar det om att hålla kylan för även om man förlorar mycket i början kan man ta hem det i slutet. En annan risk är att man inte har ödet på sin sida. Även om slumpen inte spelar så stor roll i poker har inslaget av risk en inverkan på om man ska sätta sin tillit till ödet.
Den totala motsatsen till öde är kontroll. Eftersom det finns ett begränsat antal kort i en kortlek och ett begränsat antal kombinationer av kort är det också möjligt att räkna ut sannolikhet. För den som försöker tillämpa kontroll handlar det om att räkna och beräkna. Ett flertal filmer bygger på försök att räkna kort och vinna på det sättet. Man kan låta sig fascineras av detta men i verkligheten är effekterna av att räkna begränsade.
Brian Sutton-Smith påpekar att inslag av öde ställer de flesta definitionerna av lek och spel på huvudet. Ett centralt inslag i flera definitioner av lek är frivillighet. Om det är ödet som bestämmer att man ska vinna har spelandet inte med fri vilja eller frivillighet att göra. Det är ju mer eller mindre förutbestämt att man ska spela och vinna, när man tror på ödet. Detta visar bara hur komplex bilden av lek/spel är och hur komplexa vissa spel, som t.ex. kortspel, är.
Man kan tänka sig att spel i form av gambling och betting är utpräglat vuxna spelformer. Historiskt återberättas spelsekvenser med vuxna spelare. De förekommer, enligt Sutton-Smith, i många samhällen och är därför en utbredd företeelse. Vi kan ändå se att barn provar på enklare varianter av gambling. Ibland med pengar eller spelmarker som saknar värde.
Sutton-Smith beskriver hur spel om pengar visserligen är ett utbrett fenomen, både historiskt och i många kulturer, men det är också ett ifrågasatt fenomen. De som forskar om lek och spel för vuxna ser gambling som ett självklart inslag, särskilt ur ett samhällsperspektiv. De som forskar om barns lek och spel tycker inte att gambling ska förekomma bland unga. Detta ställer till vissa problem.
Ska man inte låta barn lära sig och spela poker för att det kan leda till spel om pengar? Ska barn inte få spela roulett, i de minivarianter som finns till barn, för att de kan utveckla spelmissbruk? Frågorna är svåra. Viktigt i sammanhanget är att det inte hjälper att ställa forskare mot varandra utan att sätta fokus på att förstå lek och spel i alla dess former. Det är sällan forskares roll att moralisera.
Hur ställer du dig till spel om pengar och att barn provar varianter av detta?
Andra inlägg
- Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
- Lek och berättelse
- Nya hjältar, nya lekar
- Lek i kristider
- Utflykt med barngruppen
- Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
- Gott Nytt År
- Likheter mellan att låtsas och att ljuga
- Låtsaslek – att botanisera i mänsklig kognition och emotion
