Fördelar och nackdelar med datorspel

Det pratas säkert en hel del i hemmen och på förskolor/skolor/fritidshem om det är bra att barn spelar datorspel. Argumenten är många. Ett är att barn är så stillasittande vilket är negativt. Ett är att barn är så individualistiskt orienterade när de spelar vilket uppfattas som dåligt. Ett är att man inte kan lära sig av spel och ett är att man kan lära sig bättre genom spel. Vad är det egentligen som är sant?

Huvudparten av det som följer nedan är baserat på forskning utförd av Richard Mayer och kollegor.

För att slå hål på myterna finns det inga direkta belägg för att de som spelar mycket datorspel får mindre fysisk aktivitet under en vanlig vecka än de som spelar lite eller inte alls. Problemet hänger ihop med om personen som spelar blir sittande i väldigt många timmar i sträck utan fysisk aktivering som leder till förhöjd puls. Det finns också mycket som tyder på att de som spelar faktiskt tränar på samarbete. Beror så klart på vilket spel det rör sig om men på ett fritidshem sitter många ofta tillsammans och hjälps åt att komma vidare i spelet.

 

 

Huvudfrågan är ändå om barn kan lära sig vissa saker bättre genom spel, särskilt jämfört med andra aktiviteter. En sak som man kan vara ganska säker på, om det inte är ett spel som aktiverar hela kroppen, är att spel tränar upp finmotorik snarare än grovmotorik. När det gäller kognitiva förmågor finns det ett gott stöd för att ”first-person” skjut-spel förbättrar uppmärksamhetsförmågan. Detta kan kanske vara bra för barn med ADD och ADHD. Jag säger kanske. Det är också tydligt från forskning att spel som tetris och liknande 2D- och 3D-pussel förbättrar förmågan till mental rotation. Frågan är om det är i särskilt många situationer utanför spelens värld är denna ökade förmåga är användbar.

 

 

När man jämför lärande genom spel med t.ex. traditionell klassrumsundervisning finns det två områden där spel kan vara bättre. Det första området är naturkunskap. Det verkar som ett många har lättare att lära sig detta ämne genom spel som särskilt presenterar naturkunskap. Det andra området är andraspråksinlärning. För barn som bor i Sverige är det särskilt engelska som de lär sig genom spel. När det gäller andra ämnen finns det inga tydliga resultat, eller att det helt enkelt är sämre som i fallet med matematik.

Nu är det inte så enkelt att man kan ta denna kunskap och låta barn spela för att lära sig naturkunskap och engelska. De positiva effekterna variera nämligen med ålder och speltyp. Äldre barn lär sig bättre genom spel än yngre barn. Äventyrsspel är något bättre än simuleringsspel som i sin tur är bättre än digitala pussel. Den stora skillnaden får man alltså om man jämför äventyrsspel med klassrumsundervisning. Hur blir det när man jämför äventyrsspel med äventyrspedagogik? Den senare har visat sig vara en mycket lovande form för lärande. Särskilt naturkunskap och historia. Denna jämförelse borde göras för det är inte säkert att fördelarna för datorspel finns kvar. Därtill får man motion och frisk luft i naturen och barn med ADHD trivs nästan alltid bättre ute än inne.

Även om man nu känner sig något lugnad och vågar tro att datorspel inte är så dåligt, kanske i vissa fall är bättre än andra sätt att umgås och lära. Då ska man komma ihåg att det finns mängder av spel därute. Vissa är riktigt bra och vissa är riktigt dåliga. Med bra respektive dålig i detta fall menar jag att det är ett stort antal variabler som spelar in som gör att spelet har en optimal effekt. I många fall är spelen långt därifrån. Det går alltså inte att från denna genomgång komma fram till slutsatsen att alla äventyrsspel är bra för att lära sig naturkunskap och engelska. Det beror ju också på vilken sorts naturkunskap respektive engelska vi pratar om och för vilken ålder kunskapsinnehållet är avsett.

Som förälder eller lärare behöver man helt enkelt vara insatt för att välja bra spel. Hur har diskussionen gått hos er och vilka val gör ni?

7 maj 2018