Låtsaslekens mysterier - på riktigt eller på låtsas?

Min avhandling, som nu har tio år på nacken, har titeln Kognitiv utveckling och låtsaslekens mysterier. Ju mer jag satta mig in i ämnet desto mer framstod det som en mängd mysterier. Det baserade jag på egna observationer och på andras forskning. Skälet till att jag ser flera aspekter av leken som mysterier beror på att jag har valt att titta på låtsaslek från ett kognitivt perspektiv. Jag har förstått att personer, forskare eller ej, som ser på leken från ett annat perspektiv inte riktigt ser dessa mysterier.

Jag ska ge ett par exempel som inte på ett enkelt sätt kan viftas bort om man samtidigt ska ta leken på allvar.

Forskaren Alan Leslie utförde en studie på 1990-talet som fick honom och många andra att förbluffas. Designen av studien var enkel.

 

 

En vuxen person leker med en tvååring. De sitter på var sin sida av ett litet bord och mellan dem finns två koppar och en tillbringare (leksaker alla tre). Den vuxna lekdeltagaren tar tag i tillbringaren som är tom och låtsas hälla upp dryck i en av de två kopparna. Sedan ställer hen tillbaka tillbringaren på bordet. Direkt därefter "råkar" den vuxna stöta till koppen "med vätska i" så att den välter och "all vätska rinner ut". Eftersom allt sker på låtsas finns det ingen vätska varken i tillbringaren eller de två kopparna.

Efter denna sekvens får tvååringen frågan: Vilken kopp är tom?

Alla barn som deltog i studien svarade att koppen som välte är tom. Märk väl nu att båda kopparna hela tiden har varit tomma på riktigt OCH båda kopparna blev efter att en kopp hade vält tomma även på låtsas. Den ena har hela tiden varit tom, även på låtsas, för att den aldrig blev fylld med vätska på låtsas och den andra blev tom för att den hade vätska på låtsas men den rann ut (på låtsas även om koppen välte på riktigt).

Varför väljer barnen konsekvent att svara att koppen som välte är tom? Hur skulle du svara om du fick samma fråga som tvååringen?

Hur fungerar vår kognition för att tolka situationen som vi gör? Det går att komma på ett antal förslag men det är väldigt svårt att förklara. Ingen har lagt fram någon teori för att förklara hur vi (eller specifikt tvååringar) tänker kring låtsashandlingar och dess låtsaskonsekvenser.

Året är 2005 och jag är på en förskola, närmare bestämt en äldreavdelning med barn från tre till fem år, för att observera deras lek. Barnen har haft fri lek en längre stund och personalen säger till barnen att de ska plocka undan det de håller på med och städa inne i målarrummet. Tre flickor, alla fyra år, som har "lerat" i målarrummet börjar motvilligt städa. Då kommer en av flickorna på en idé och säger: "Vi leker att vi är en familj som städar". De andra gillar idén. De fortsätter städa precis som de gjorde innan de började leka "städande familj". Efter en stunds städande, både på låtsas och på riktigt, säger en av flickorna. "Då såg ni att jag lekte istället för att städa". Samtidigt som hon säger det fortsätter hon att städa på riktigt. En av de andra flickorna hakar på och säger med barsk röst: "Du ska städa du också, inte leka!"

 

 

För mig som observerade hela händelsen var det uppenbart att städandet var tråkigt och när flickorna övergick till att leka att de städade blev det roligt. Hela deras sinnesstämning blev förändrad. Oavsett sinnesstämning och om de var i lektillståndet eller ej så städade flickorna hela tiden. När de lekte att de städade på låtsas städade de samtidigt på riktigt. När de lekte att de inte städade utan lekte istället fortsatte de att städa på riktigt. Vad av allt detta var på riktigt och på låtsas för flickorna? Som utomstående kan man lätt bli snurrig av skiftet från det ena till det andra men flickorna verkade helt bekväma i vad de gjorde. Så vad gjorde de? Vad anser du?

Städaktiviteten pågick som mest på tre mentala plan:

1. Barnen städade hela tiden på riktigt.

2. Under en del av tiden låtsades de att de städade (samtidigt som de gjorde det på riktigt).

3. Under en kort del av tiden, men hela tiden inom ramen för leken, låtsades de att en flicka inte städade utan istället lekte.

Städade de på låtsas och på riktigt eller bara på riktigt?

Det jag tycker att vi alla ska ta med oss från dessa exempel är att det inte är vi forskare som krånglar till leken och överanalyserar den. Leken är så komplex och kräver så utvecklad kognition av utövarna att det överstiger vår förmåga att fullständigt förstå den. Vi behöver höja leken till dess rätta nivå. Vi förstår inte galaxer och big bang, vi förstår inte kvarkar, vi förstår inte vår egen mänskliga hjärna och vi förstår inte till fullo den kognition som krävs för att låtsas. Ändå gör barn det redan från det att de är drygt ett år. Det är också svårt att förstå.

Ibland kan vi glömma för en stund vad det är vi vill att barn ska lära sig och istället fokuserat observera vad det är de redan kan.

Har du några leksekvenser som förbluffat dig?

10 maj 2018

Välkommen

Välkommen till www.stateofplay.nu.

En blogg om lek, leksaker och liknande av Mikael Jensen, PhD.

Nyhetsbrev

 

Top tre den senaste månaden

Top tre det senaste halvåret

Senaste blogginläggen

 

Länkar

blogglista.se

Lars H Gustafsson

SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog

EmSec

e-resistible

Frida & Fritiof

Webbkatalog.se

F4.se

Swepix media

Vardagspsykologi

MyBuddys

EBF blogg

EBD blogg

Lanksida.se

fofpromo

SvenskaHemsidor.com - Gratis länkkatalog för din hemsida, webbplats eller blogg