Leksignaler och lekhandlingar - Ett kommunikationsperspektiv på lek

En kollega frågade mig nyligen om det inte är så att barn som leker slutar prata med sin dialekt. Mitt omedelbara svar var att det händer att barn byter dialekt när de leker (att sluta använda sin egen dialekt skulle väl innebär att man pratar någon slags rikssvenska och det är ju också en dialekt). Det typiska är att ta en dialekt för att visa att man har en viss roll, eller för att visa att man inte längre är sig själv utan någon annan. Ett annat uttryck för detta är att barn använder leksignaler när de leker för att kommunicera till sin omgivning att de leker.

Leksignaler var något som antropologen och biologen Gregory Bateson upptäckte i mitten av 1950-talet. Sedan dess har det pratats om leksignaler, vad de är för något och när de används i ganska många sammanhang. För mig som, likt Bateson, har ett kommunikationsperspektiv på lek ser jag många sätt att kommunicera inom ramen för lek. Leksignaler är bara ett av flera sätt. Därför tänker jag i detta inlägg anlägga ett kommunikationsperspektiv på lek och lyfta fram de viktigaste begreppen. Leksignaler hör dit och jag ska vara så uttömmande som möjligt.

Gregory Bateson skulle säga att kärnan i mänsklig kommunikation är att kommunicera vilken relation man har till varandra och att kommunicera innehåll. Detta är ett viktigt bidrag då vi lätt tror att vi enbart kommunicerar innehåll. Bateson hörde även till de forskare som menade att kontexten (sammanhanget) avgör hur det som kommuniceras ska tolkas. För att göra det ännu mer komplext kan vi kommunicera till varandra vilket sammanhanget är. Om jag tar ett exempel så går det att kommunicera att sammanhanget är en leksituation där två barn leker mamma och bebis. Här finns det många sätt för barnen att signalera att kontexten är en lek. De använder välkända leksignaler som långa leenden, ljudeffekter och ändrad röst. Långa leenden förekommer nästan bara i lek. Långa leenden är i regel minst fem sekunder. Ljudeffekter förekommer i stort sett bara i lek eftesom de inte behövs i andra sammanhang. Man behöver ju inte låta som en telefon om någon ringer på riktigt eftersom telefonen gör ljud då. Det är när man låtsas att någon ringer som man lägger till ljudeffekter. Ändrad röst kan innebära att ändra tonhöjden på rösten men det kan också innebära att man ändrar dialekt.

Att ändra röst är också ett sätt att kommunicera relation. I exemplet är ett barn mamma och ett barn bebis. Det skulle bli fel om båda barnen låter som de brukar när de pratar. Det barn som tar rollen som mamma pratar med mer vuxen röst och det barn som tar rollen som bebis pratar med ljus röst och låter mer som ett litet barn. Nu när vi vet att situationen är en lek och vilka relationer barnen har till varandra i leken kan vi börja förstå vad innehållet i kommunikationen handlar om. Barnet som är mamma i leken säger med vänlig men bestämd röst: "ät nu upp din välling". Barnet som agerar bebis svarar med barnslig och trotsig röst: "nähä, mätt". Denna typ av dialog är bara begriplig om de som säger dessa repliker har rollen som just mamma och barn. Hela tematiken i leken begränsar urvalet av saker att säga och göra. Därmed blir det också lättare att förstå vad som sägs och görs för barnen i leken. Om barnen istället hade en läkarroll respektive en patientroll skulle denna dialog förefalla märklig och sättet de säger saker på skulle kännas obegriplig. Kontext, relationer och innehåll hör alla väl ihop.

Leksignaler kan ha en generell funktion genom att signalera att det som pågår är lek men de kan också ha en specifik funktion som när telefonen får en ljudeffekt i leken. Ljudeffekten förstärker att det som pågår är på lek men den förtydligar också att det centrala i leken just nu är att telefonen ringer och att fokus därför flyttas till telefonsamtalet. Det är så med många saker vi gör när vi kommunicerar. En sorts signal kan ha flera funktioner. Ett leende kan ha många funktioner. Det kan stå för att man är road, att man är vänligt inställd, att man gillar det man hör eller att man lyssnar. En leksignal i form av ett leende har även funktionen att lekkamraterna ska känna sig avslappnade då leendet signaler att man är vänligt inställd och inte vill skada. Samtidigt betyder leendet att man har en positiv känslostämning. Yttrycket "ett avväpnande leende" passar ofta bra i leken. Det är som man kommunicerar till de andra att de kan känna sig trygga och att det som händer inte ska tolkas allt för allvarligt.

Det som blir så svårt när man anlägger ett kommunikationsperspektiv på lek är att det någon gör kan betyda så många olika saker. Jag brukar dock starta med två grundfunktioner. Det första är leksignaler vars grundfunktion är att signalera att det som pågår är på lek och därmed implicera att allt är lugnt och tryggt. Den andra är lekhandlingar som är lekens innehåll. När ett barn låtsas äta en bulle så är ätandet en lekhandling medan det finns olika sätt att signalera att handlingen är på lek och inte ska tolkas för allvarligt. En fortsättning på ätandet kan vara att den som just stoppade bullen i munnen kan säga att bullen är väldigt god. Den andra lekkamraten kan då svara att bullen är nybakad. Själva ätandet och kommentarerna är lekhandlingar.

Eftersom inget med lek är särskilt enkelt kan en leksignal också vara ett stöd till lekhandlingen. En pojke som häller upp jos till sin kompis gör det med hjälp av en tillbringare, som är tom, i fyra plastkoppar som är och förblir tomma. För att lekkamraterna ska förstå att det är jos som pojken häller upp säger han "jos" varje gång han häller. Att säga "jos" är en leksignal samtidigt som det förstärker och förtydligar lekhandlingen som är att hälla upp jos till de andra i leken. Tack vara att pojken kommunicerade vad han serverade kan de andra barnen replikera genom att säga: "vilken god jos". Om pojken inte sagt något hade han kunnat få kommentarer som: "vilken god saft" eller "vilket gott kaffe". I ett sådant läge skulle pojken inse att de andra barnen inte förstod att han serverade just jos.

En lekhandling är sådant barn säger och gör som andra kan respondera på och som därmed för leken framåt. Utan lekandlingar händer inget i leken. Lekhandlingarna är lekens drivkraft.

Jag har hört många diskutera vad de ska göra med ett barn som har svårt att förstå leksignaler. Visst kan det vara svårt att upptäcka och tolka alla leksignaler rätt när de ibland kan vara väldigt subtila. Som jag ser det är det minst lika svårt att få till lekhandlingarna. Vad man ska säga och göra i leken beror mycket på vilka situationer man har med sig i bagaget när man träder in i leken. De som har många olika erfarenheter har mer att relatera till när de ska säga eller göra något. Detta får en särskild betydelse med tanke på att lek som aktivitet kan vara väldigt varierad och röra sig från ett tema till ett annat. Det krävs en hög grad av flexibilitet från dem som leker.

Sammanfattningsvis har vi så här långt tre viktiga aspekter av kommunikation som ligger till grund för leken. Det är leksignalerna som definierar kontexten, att det som pågår är lek. Vi har relationsaspekten där deltagarna kommunicerar vilken relation de har till varandra. Slutligen har vi lekhandlingarna som kommunicerar innehållet i leken. Detta är en bra början men långt ifrån allt man behöver ta hänsyn till när man kommunicerar. Vid varje kommunikationssituation behöver man ställa sig följande frågor:

Var befinner sig de som kommunicerar?

Vad är det för typ av aktivitet?

Vilka ingår i aktiviteten?

Vilken relation har de till varandra?

Vad är syftet, funktionen eller avsikten med kommunikationen?

Hur kommunicerar de med varandra?

Vad kommunicerar de till varandra?

De fyra första frågorna hjälper oss att rama in situationen och det som sker i den. De tre följande frågorna handlar om det specifika budskapet. Vad är det någon vill förmedla? Man kan inte till fullo förstå det senare utan att ta stöd av situationen. Genom att ställa ovan sju frågor kan man lätt se vad det är för skillnad på en riktig situation och en leksituation.

Två perseoner befinner sig i en affär. Den ena personen är ett kassabiträde och den andra personen är en kund. Själva aktiviteten är i generella termer att handla och i specifika termer att checka ut och betala. Syftet med kommunikationen är att genomföra en transaktion. En person får varor mot att den andra personen får pengar. Detta kommuniceras verbalt både i tal och i skrift. Det som kommuniceras är artiga hälsningsfraser och hur mycket den ena ska betala.

Två barn befinner sig i ett rum på förskolan. De leker affär. Den ena har rollen som kassabiträde och den andra har rollen som kund. De båda barnen kommunicerar, så gott de kan, som om de faktiskt är kassabiträde och kund. Syftet med kommunikationen är att genomföra aktiviteten men utan att genomföra de avgörande handlingarna som är att faktiskt få varor och att faktiskt betala pengar för varorna. Även om det finns leksakspengar som rekvisita i leken har den ingen reell funktion som gör att de kan utföra en faktisk transaktion. De simulerar hela händelseförloppet utan några verkliga konsekvenser. För att situationen ska bli någorlunda trovärdig kommunicerar barnen som om de har respektive roller och utför de handlingar man vanligtvis utför i en affär. Om de misslyckas med någon handling kan hela situationen misstolkas och leken störs eller avbryts. När det slutligen kommer till vad barnen kommunicerar får de säga något som verkar troligt i förhållande till situationen. Barn har inte exakta uppfattningar om hur dyra vissa saker är men de vet att en miljon är väldigt mycket. Att ta betalt fem miljoner riskerar att störa lekens förlopp och undviks därför. Om de upprepar scenen flera gånger kan de dra till med oväntade kommentarer, som att en liter mjölk kostar fem miljoner, som går att skratta åt.

Redan i startpremissen, var hela scenen utspelar sig, definierar vad det är för slags aktivitet. Förskolan är inte en plats för handel. Därför ger svaret på första frågan en tydlig kontextmarkör. Det som händer är något specifikt som man som deltagare bör vara uppmärksam på. Det faktum att det är barn som agerar affärsbiträde och kund är också en stor skillnad och ett tecken på att det som händer, även om det är likt förlagan, ska tolkas på ett särskilt sätt. Skillnaderna är därefter mer eller mindre påtagliga, även när barnen försöker efterlikna förlagan i minsta detalj.

När man väljer att se på lek som kommunikation blir det snabbt väldigt komplext. Detta är något vi alla behöver förstå för att inse hur mycket barn behöver kunna och behärska för att delta i lek. Det är så väldigt mycket mer än leksignaler som kan ställa till det. Ändå verkar det som att de flesta när de når femårsåldern leker utan några direkta problem. Fundera gärna på hur det kan vara möjligt.

Hur väljer du att se på lek? Har du tidigare tänkt på lek ur ett kommunikationsperspektiv?

11 jul 2018

Välkommen

Välkommen till www.stateofplay.nu.

En blogg om lek, leksaker och liknande av Mikael Jensen, PhD.

Nyhetsbrev

 

Top tre den senaste månaden

Top tre det senaste halvåret

Senaste blogginläggen

 

Länkar

blogglista.se

Lars H Gustafsson

SvenskaLänkar.com - en bra svensk seo-optimerad länkkatalog

EmSec

e-resistible

Frida & Fritiof

Webbkatalog.se

F4.se

Vardagspsykologi

MyBuddys

EBF blogg

EBD blogg

Lanksida.se

fofpromo