Responsiv lek – att lära sig att läsa och förstå text genom att leka

Kan du tänka dig att det finns ett samband mellan att litteratur, språk och lek? Lekforskaren Tori Flint från USA tänker sig det. Hon samlade in data från ett ”läs-center” med en grupp 6-7-åringar, i åtta månader. Barnen fick i grupp läsa en bok och gavs därefter möjlighet att leka något inspirerat från boken. Flint fann fyra teman när hon analyserade sina data.

 

 

Det första temat kallar hon erfarenhetskunskap (experiential knowledge) som står för en sociokulturell resurs i form av livserfarenheter, känslor och kunskaper. Dessa tar barnen med sig in i sitt läsande och i lek-agerandet som baseras på läsningen. De förbinder sina erfarenheter och kunskaper till innehållet i boken, till sig själva, till den karaktär det tar sig an, till sina medlekare och till de händelser som utspelas. Detta är enligt Flint ett uttryck för lekens responsivitet. När de läser en berättelse, eller lyssnar när någon annan läser, och de kan relatera vill de respondera på något sätt. Att få agera ut berättelsen omgående ökar denna responsivitet. Samtidigt som de förhåller sig till läsningen lär de sig mer om innehållet, om sig själva, om sina vänner och om samspelet.

Det andra temat kallar hon ett kunskapsförråd (funds of knowledge) som kan täcka många livssituationer men i detta fall fokuserade de mest på händelser i hemmet och i närsamhället. Det handlar om de sociokulturella resurser som barn tar med sig till klassrummet som grund för värden och attityder som kan stå för förväntningar hur andra ska bete sig. Barnen förde in inslag av dessa värden och attityder från hemmet in i leken och delade dem med sina vänner. Särskilt i berättelser som rör hem och familjerelationer. En bok som behandlade tvåspråkighet väckte responsiviteten hos de barn som lever i ett tvåspråkigt hem. Detta fick dem att diskutera ords betydelse i olika språk vilket även gav mening till barn i gruppen som talar ett språk i hemmet.

 

 

Det tredje temat kallar hon intertextualitet (intertextuality) handlar om barns kopplingar till texter och andra berättelseformer som är mer multimodala. Barnen förbinder tidigare berättelser med varandra, de förstår nuvarande med hjälp av tidigare, de utvecklar och berikar leken som baseras på en berättelse genom att föra in element från andra berättelser. Genom att tillåtas agera ut och i samspel med andra mixa berättelser får de ökad förståelse för berättelsers natur och ett kreativt utlopp.

Det fjärde temat kallar hon vidgat literacy-lärande (extending literacy learning) som handlar om hur barn genom sitt responsiva handlande lär sig mer om den specifika berättelsen, lär sig mer om språk och ord, lär sig att analysera berättelsers struktur, lär sig mer om hur berättelser utvecklas och kan därför förutse händelseförlopp, och stödjer andra i deras lärande. Utan möjlighet till denna responsivitet i förhållande till berättelser skulle relationen till litteraturen bli mindre berikad.

Flints slutsats av sin studie är att barn rör sig bortom enkel läsförståelse och minnesförmåga mot djupare tolkningar och förståelser av berättelser när de responderar genom lek. Resultaten indikerar att lek, språk och litteratur är komplementära delar. Barns lek borde uppmuntras mer och ges större utrymme i klassrummet. Lek borde åter värdesättas som akademiskt och intellektuellt arbete, för det är vad hon menar att leken är.

Hur ställer du dig till detta synsätt? Har du provat att arbeta på liknande vis?

Detta är en sammanfattning av en artikel med titeln Responsive play i tidskriften Journal of Early Childhood Literacy. Artikeln är helt färsk och finns ännu bara på nätet:

http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/1468798418763991?journalCode=ecla

 

22 May 2018