Två hjärnforskares syn på lek

I volym 9 (nummer 2) av tidsskriften American Journal of Play finns en lång intervju med Allan Schore och en artikel av Larry Vandervert. Båda två har djupa kunskaper om hjärnan och om lek. Deras sätt att med hjälp av hjärnforskning förklara hur viktig leken är ser dock helt olika ut. Schore fokuserar på betydelsen av vänster respektive höger hjärnhalva och Vandervert fokuserar på lillhjärnan och främre delen av storhjärnan. Läs mina sammanfattningar och få dig en funderare.

Allan N Schore

Schore har gjort sig känd för att ha studerat och skrivit om människans emotionella utveckling. Har tar sin utgångspunkt i psykoanalysen och anknytningsteorin. När han beskriver lek handlar det väldigt mycket om kommunikation och samspel.

Intervjun heter Playing on the Right side of the brain. På engelska blir det dubbeltydigt eftersom ’right’ betyder både rätt och höger. Utgångspunkten för hans resonemang är lika enkel som fascinerande. Barnet börjar leka socialt redan vid två månaders ålder genom det som ofta kallas protokonversationer. Det går ut på att barnet gör ljud, ansiktsuttryck och armrörelser och modern, som det oftast är, svarar med ord och ansiktsuttryck. Denna ”konversation” kan pågå ett tag och eftersom den inte har någon klar betydelse i en språklig mening kan den betecknas som lek. De har båda roligt, de gör det frivilligt och den har inget uppenbart mål, plus att de använder sig av leksignaler som ett ändrat röstläge hos modern och leenden från båda.

 

 

Vad som pågår i hjärnan på barnet och modern är att de har en stark aktivering i höger hjärnhalva. Det är som att bådas högra hjärnhalvor skapar kontakt med varandra. Med andra termer kan man säga att deras högra hjärnhalvor skapar starka band eller utvecklar ömsesidig kärlek. Det är denna typ av beteende, som ofta involverar beröring, som ger en god anknytning och socioemotionell utveckling. Den tidiga sociala leken, för att uttrycka sig enkelt, är helt avgörande för anknytningen mellan barn och förälder.

Denna sociala lek fortsätter med tittutlek och med rim och ramsor. Trots att den senare leken som kategoriseras som språklek involverar vänster hjärnhalva så menar Schore att det är lekdeltagarnas högra hjärnhalvor som fortsätter att skapa band med varandra.

Jag uttrycker ofta en stor tveksamhet till forskare som menar att hjärnhalvorna är specialiserade. Schore går ganska långt och påstår att det till och med borde heta att vi har två hjärnor för att de fungerar så autonomt från varandra och för att de har så olika ”uppgifter”. Världens kanske ledande hjärnforskare, Michael Gazzaniga, hävdar att vi aldrig gör något helt och hållet med en hjärnhalva. Vi kan ta språket som ett exempel. Språket sägs ligga i vänster hjärnhalva. Det är då delvis fel eftersom språket har prosodi, eller rytm, vilket hanteras i höger hjärnhalva. Det är den semantiska delen, d.v.s. ordens betydelse, som huvudsakligen hanteras i vänster. Detta utgör dock ett stöd för hur Schore resonerar. Att leka med språket som med rim och ramsor stimulerar båda hjärnhalvorna då höger hjärnhalva uppfattar rim och ramsor som rytmisk lek med ljud medan vänster hjärnhalva försöker att sortera ljuden och skapa mening.

Schore menar också att leken under det första levnadsåret främst bör ha fokus på barnets anknytning till mamman medan pappans roll under det andra levnadsåret utgörs av lek som leder till barnets autonomi. Sättet pappor leker på gör att barnet vänder sig ut mot världen och upptäcker. Enligt Schore är båda sätten att leka lika viktiga för barnets utveckling men olika aspekter av utvecklingen. Med pappa-lek utvecklas den motoriska och kognitiva sidan av lek. Det här med mamma-lek och pappa-lek kan upplevas som besvärande benämningar men det är så Schore uttrycker sig.

Kontentan av detta är att ett barns utveckling i stora drag bygger på tidig lek. Hur ska man då tänka när man får ett barn till förskolan som har en deprimerad mamma och en frånvarande pappa? Jag tar upp exemplet för att en mamma som är deprimerad under barnets första levnadsår leker mindre med sitt barn vilket därför hämmar anknytningen. Avsaknaden av en pappa under det andra levnadsåret bidrar vidare till en långsam motorisk och kognitiv utveckling. Nu är det inte enbart föräldrarna och betydelsen av vilket kön de har som är avgörande utan att barnet får en varierad lek och interaktion. Det är där förskolepersonal och specialpedagoger kommer in i bilden. Det familjen inte kan erbjuda får andra viktiga vuxna bidra med. Det kan kännas som ett stort ansvar men frågan är vad alternativet blir.

Larry Vandervert

Vandervert är en neuroforskare som har intresserat sig särskilt för lillhjärnan (lat. Cerebellum). Om du får frågan vad vi har lillhjärnan till kanske du svarar som de flesta: Den hjälper väl till med balansen. Senare forskning har visat att lillhjärnan är involverad i det mesta vi gör. När jag läste neurovetenskap för ett antal år sedan fick jag lära mig att lillhjärnan har lika många nervceller som storhjärnan. Hur är det möjligt? Lillhjärnans nervceller är helt enkelt mindre än nervcellerna i storhjärnan. Nu det senaste decenniet har forskare kommit fram till att lillhjärnan har fyra gånger så många nervceller som storhjärnan. Som det framgår av bilden har storhjärnan 16 miljarder nervceller medan lillhjärnan har 69 miljarder nervceller.

 

 

Det kan ju inte vara rimligt att en hjärna med fyra gånger så många nervceller, som vår så viktiga storhjärna har, enbart skulle vara ansvarig för att vi kan hålla balansen. Vandervert har, i sin artikel Vygotsky Meets Neuroscience: The Cerebellum and the Rise of Culture through Play, många förslag på vad lillhjärnan faktiskt gör men han har också sett hur lillhjärnan är involverad i både djurs och människors lek.

Många forskare som har studerat djurs lek tror att djur delvis leker för att förberedas för det oväntade. Chansen att överleva ökar om man kan hantera det oväntade. Det visar sig att lillhjärnan har en viktig roll att spela här och att den tränas på att hantera olika miljöer och situationer genom leken, som i sig är väldigt varierad. För djur handlar det mycket om att bemästra sin kropp när det oväntade händer och då har lillhjärnan en rad inövade rörelsemönster som erbjuds vid behov. Även samspelet med andra individiver stöds av lillhjärnan genom att vara förberedd på hur andra kan agera. Åter är leken en bra lärandemiljö för att skapa alternativa beteendemönster som kan tas fram när det oväntade händer.

Enligt Vandervert är detta också relevant för människan och människans lek. Han hävdar därtill att vi människor gör mer än att förbereda oss för det oväntade, vi förutser, planerar och föregår i handling så att det oväntade inte ska behöva hända. Det handlar framför allt om motorik och kognition men även om det sociala samspelet där vi med hjälp av lillhjärnan kan ana i ett tidigt skede hur någon annan tänker och vad någon annan kommer att göra.

hur fungerar det med lillhjärnan? Vandervert tillskriver lillhjärnan en roll som gigantisk bank för olika händelseförlopp. Lillhjärnan tränas upp och samlar på sig alternativa scenarier och skickar den bästa eller några få alternativ till främre delen av storhjärnan, frontalloben, som ska bedöma och ta beslut om hur individen ska agera i en given situation. Man skulle enkelt kunna säga att lillhjärnan skapar underlag för beslutsfattandet. Ju mer en individ leker desto mer och bättre underlag finns det för lillhjärnan och skicka vidare.

Vandervert hänvisar till en fras av Vygotskij där han säger att i leken är barnet huvudet högre än sig självt. Barnet agerar mer vuxet eller mer moget för sin ålder när det leker. Enligt Vandervert beror detta på att leken är trygg/tillåtande och det är möjligt att testa svåra saker. Det avser sådant som är svårt motoriskt, kognitivt och socioemotionellt. När barnet leker kan det plocka fram sina många alternativ från lillhjärnan som kan vara mer avancerade än vad som krävs för barnet men som är lämpliga att testa i leken när de inte får allt för avgörande effekter.

Det mest omvälvande Vandervert föreslår är att leken inte enbart är en effekt av den kulturella miljö som barnet växer upp i utan att leken är en av de främsta drivkrafterna till att kultur uppstår och utvecklas. Leken är kulturens motor. Den som kan sin Johan Huizinga känner igen resonemanget. Därför förblir leken viktig även i vuxen ålder. Grunden för att träna upp sin lillhjärna läggs tidigt men den slutar aldrig att utvidgas.

Gemensamma drag

Trots att dessa två hjärnforskare har fokus på olika delar av hjärnan har de två inslag gemensamt. De menar båda att mycket av det som pågår i leken sker på en undermedveten nivå. Många hävdar ju att medvetandet främst huseras i vänster hjärnhalva så därför blir mycket av det som sker i höger hjärnhalva något som vi är omedvetna om. Det som sker i lillhjärnan är vi sannolikt helt omedvetande om. Samtidigt har dessa två viktiga delar av vår hjärna stort inflytande på det som vi är medvetna om. Så dessa två delar av hjärnan som är involverade i mycket lek arbetar i det fördolda men med avgörande konsekvenser för stora delar av våra liv

Det andra som de två har gemensamt är synen på kreativitet. Kreativitet är en bidragande faktor till att vi löser problem, även sociala problem i form av konflikter, som i sin tur är orsaken till kulturell utveckling. De menar båda att kreativitet är nära förbundet med lek och de strukturer i hjärnan som är aktiva vid lek. Ju äldre barnet blir desto viktigare är kreativiteten och därför kan leken ha en betydelse även för vuxna.

Neurovetenskap är för närvarande en av de drivande vetenskaperna när det gäller människans mentala liv och beteenden. Ibland bekräftar de tidigare forskning men det händer också att de presenterar helt nya förslag. Hittade du något som kändes nytt från dessa forskare?

16 maj 2018