Utomhuslek och motorisk utveckling

När man tittar närmare på utomhuslek skiljer den sig ifrån inomhuslek och skillnaden förändras gradvis ju längre ifrån inomhusmiljön man rör sig. Man kan betrakta utomhusmiljön som cirkulära zoner där den innersta och minsta zonen är den zon där byggnaden man bor i, eller har sin verksamhet i, ligger.

Den första zonen är den som omgärdar byggnaden. Så snart man kommer ut genom dörren öppnar sig nya möjligheter som inte finns inomhus. Man börjar se en potential för rörelselek, lek med naturliga material och en vidare fantasi.

Nästa zon består av trädgården, förskolegården, skolgården osv. Denna yta utgör en del av fastigheten och här är leken hänvisad till de konstruktioner eller ytor som är designade för lek. Det handlar om sandlådan, gungorna och klätterställningen. En lekställning är ofta en hybrid med gungor, en rutschkana, balanssektioner och klättersektioner som finns på både privata tomter och i anslutning till förskolor och fritidshem. Kanske finns där en öppen plan av gräs, grus eller asfalt där man kan spela bollspel.

Varför designar vi ytor på detta sätt? Den främsta förklaringen är att barn genom lek ska kunna öva upp sin motorik under lustfyllda former. Det är välkänt från forskning att rörelselek leder till ökad motorisk färdighet och ökad hjärt-/lungkapacitet. Barn blir starkare, snabbare, smidigare och uthålligare av att röra sig mycket. Detta i sin tur lägger en god grund för ett hälsosamt liv.

Öppna ytor stimulerar till rörelse med eller utan saker att leka med.

Samtidigt som designade utomhusmiljöer stimulerar till och utmanar barn att röra sig finns det en risk, och säkert en viss tendens, att barn inte låter sig lockas av det som finns på gården. Två viktiga frågor är (1) om barn bara väntar ut utomhusvistelsen för att få komma in och spela på en surfplatta istället och (2) om vårt säkerhetstänkande har tagit bort det spännande och roliga med att leka ute?

Värderingar nu och när jag var barn skiljer sig åt ganska mycket. När jag gick på lågstadiet fanns det träd man kunde klättra upp i, backar man kunde åka pulka i och i vissa fall krocka med ett träd, klätterställningar där man utmanade varandra till kraftprov som ibland ledde till att en ramlade ned och slog sig. Vi gjorde sådant som verkligen utmanade vår fysik.

Hur högt vågar varje barn klättra i en helt vanlig björk? Björkar är ju inte kända för att ha många grenar att sätta fötterna på när man klättrar. Man fick helt enkelt klamra sig fast vilket är väldigt krävande.

När vi åkte pulka eller bob tävlade vi i vem som kunde komma ned först. Det hände ofta att någon deltagare åkte av banan och, som i mitt fall, voltade eller krockade med ett träd. Vi utmanade varandra och oss själva i att manövrera och vara djärva.

Det fanns också en särskild klätterställning där man kunde gå armgång. När vi tyckte att armgången i sig blev för enkel utmanade vi varandra i en duell som vanligtvis gick ut på att man skulle få ned den andra, d.v.s. tappa taget och ramla ned på marken (som bestod av sand). För att klara detta behövde man inte bara vara stark i armarna utan man behövde vara snabb, smidig och uthållig. Kanske också en aning slug.

Det jag precis har skrivit skulle knappast kunna få förekomma på en låg- eller mellanstadieskola idag. Samtidigt som jag också värnar om ett säkerhetstänk minns jag tydligt hur roligt vi hade och att vi snabbt kom över det när vi föll till marken eller krockade med ett träd. Har vi tagit bort det roliga och spännande genom överdrivet säkerhetstänk?

Marianne Dahl, lektor vid Linnéuniversitetet, beskriver från sin forskning att vissa grupper skapar en utmanarkultur där de som ingår i gruppen utmanar varandra att hoppa så långt de kan från gungorna, att klättra högt eller något liknande. Sådana grupper består av barn som vill utmana sig själva och andra fysiskt. De vill visa att de vågar även om de ibland är aningen skraja. Min tolkning är att dessa inslag behövs i leken och det sociala umgänget.

Barn undersöker och upptäcker oväntade saker när de är utomhus där det finns växter och djur.

I zon två där de designade ställningarna och ytorna finns utmanas barn samtidigt som de är begränsade av säkerhetstänk och vuxnas kontroll. I zon tre där naturen får ta plats med träd, kullar och buskar minskar känslan av säkerhet och kontroll. Miljön blir lite mer vild och så blir också barnens lek och fantasier. Det är i denna miljö som den vidlyftiga leken tar plats.

Begreppet vidlyftig lek kommer ifrån forskaren Fredrika Mårtensson som menar att vissa miljöer gör barn mer fria i både kropp och sinne. De upplever i en större utsträckning att de själva har kontroll medan de upplever att de vuxna förlorar kontrollen. Bara genom att de kan gömma sig bakom en kulle eller ett buskage ger barnen en ökad känsla av frihet. Barnen ser möjligheter istället för hinder. De ser utmaningar istället för säkerhet och trygghet. Alla barn behöver ta steget ifrån det säkra och trygga för en stund, för att sedan återvända och vara omhuldade av vuxnas värme och kärlek.

Medan zon tre är den zon av de tre första som ligger längst ifrån byggnaden hör den samtidigt till den yta som ingår i tomten eller gården. Zon fyra är den zon där naturen inte längre är en del av en fastighet. Skog, berg, äng och sjö hör till de områden som familjer och pedagogiska verksamheter kan besöka och som nästan helt är ovårdad av människan. Egentligen finns det knappt någon ren naturskog kvar i närheten av bebyggelse utan all skog är en förlängning av kulturen. Vi beskär, besprutar, cyklar och åker motorcykel, och avverkar efter vissa krav och kriterier (kan vara rent ekonomiska intressen). Den mest vildvuxna miljön som vi väljer att ta våra barn till är den miljö där leken blir som vildast och mest annorlunda ifrån inomhusleken.

I skog och berg blir leken till ett verkligt äventyr. Man stöter på trädvältor, djurspillning, gryt och djur. Här finns det täta granar och torra grenar och leriga stigar. Allt detta inbjuder till ett annat förhållningssätt. Även om vi vill tillåta leken att bli vidlyftig behöver vi ha alla barn under uppsikt. Här finns med andra ord mer av både det vilda och det kontrollerade jämfört med zon tre.

Ett lutande träd kan bli ett äventyr.

En återkommande iakttagelse från utevistelser med barngrupper i ovårdad skog är att barnen förr eller senare kommer att leka i stora könsblandade grupper. Detta händer inte så ofta inomhus eller i zon ett och två. Ju äldre barnen blir desto vanligare att de grupperar sig efter samma kön. Ju vildare naturen runt omkring dem blir desto mer struntar de i förväntningar och gränser. Nu handlar det mer om att testa sina fysiska gränser och att samverka så gott det går.

Jag tror att vi ständigt behöver utmana barn att utveckla olika sidor. De motoriska färdigheterna utmanas bäst genom motoriskt krävande miljöer. Att ibland passera sin fysiska förmåga, det vill säga att göra sådant som man knappt orkar med när det gäller att klättra eller lyfta, kan vara det bästa sättet att träna upp sin styrka och kroppskännedom. Varken barn eller vuxna gör sådant särskilt ofta längre. Vi gör saker vi orkar med lätthet och om vi inte orkar så mycket kommer det att begränsa vad vi kan göra. Både barn och vuxna behöver pressa sig. I rörelseleken gör vi det utan att ens tänka på det för att det är så roligt. Vi behöver mer av detta. En varierad miljö och varierade aktiviteter kan vara ett bra steg på vägen.

Vissa ställningar utmanar barn att göra fysiskt ansträngande rörelser.

Vad har du för tankar om utomhusleken? Behöver vi mer säkerhetstänkt eller mindre? Behöver barn mer krävande utmaningar? Dela med dig av vad du tycker.

---

Andra inlägg

• Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
• Lek och berättelse
• Nya hjältar, nya lekar
• Lek i kristider
• Utflykt med barngruppen
• Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
• Gott Nytt År
• Likheter mellan att låtsas och att ljuga
• Spel och öde – det komplexa med kortspel
• Låtsaslek – att botanisera i mänsklig kognition och emotion